”Du har aldrig funderat på att skriva en bok?”

Den där frågan har jag fått väldigt många gånger. Och svaret har alltid varit något i stil med ”Jo, det har jag… Men jag vet inte riktigt vad budskapet ska vara. Och vem skulle läsa?”

Under årens lopp har det sakta men säkert formats en bok i mitt huvud. En bok om vad som gick fel när jag var sju år, vad som blev startskottet till åren med ät- och träningsstörningar vilka resulterade i hjärnblödningen. Vad som gjorde att jag bestämde mig för att lära mig att leva istället för att överleva och hur man lär sig att älska livet. Älska sig själv. Igår började jag.

Jag tror inte att vissa saker går att provocera fram så därför har jag väntat på att bli redo. Igår var det uppenbarligen dags. Äntligen! Det är så himla roligt. Jag har spaltat ned alla olika delar som jag vill få med, som varit betydelsefulla och påverkat, och format en struktur för att göra historien begriplig. Tagit reda på vad jag vill förmedla, vad läsarna ska bära med sig när de läser bokens sista sida. Nu vet jag visserligen inte om det kommer att bli en bok men det är min ambition att skriva klart hela historien. För min skull. Det är så mycket man glömmer bort under årens lopp. Så många kommentarer och händelser som orsakat destruktiva beteenden och smärta. Allt det där behöver jag upprepa för mig själv så att jag inte gör samma misstag mot någon annan – och så att jag kan förmedla till andra hur tokigt det kan bli. Hur sköra vi människor kan vara liksom hur enkelt det egentligen är att lyfta andra.

Medan jag skriver kommer jag att posta inlägg på Instagram under hashtag #FriskStarkLevande. Lyfta sånt jag skriver om och sånt som känns viktigt att förmedla.

Om min resa en dag går att läsa om får framtiden utvisa. Fram tills dess ska jag njuta av att måla med ord – bland det härligaste som finns!


För att överleva.

När livet är brokigt, bråkigt, stormigt och man fäller en hel del tårar liksom har ont i bröstet är det skönt att veta att det vänder. Att det efter regnet alltid väntar en strålande sol. Att det kommer att dyka upp något positivt ur det negativa.

För att orka de där tunga dagarna har jag en strategi som jag använt mig av så länge jag kan minnas. Jag målar i huvudet. Jag målar bilder av de finaste drömmarna jag har för att göra dem så verkliga som möjligt. Man skulle kunna kalla det för målbilder, med enda skillnaden att mina ofta finns i flera varianter och väldigt ofta är helt orimliga. Men det gör ingenting. Det finns någonting tillfredsställande och tryggt i att drömma, och det ger en övertygelse om att det kommer att bli bra. Den där övertygelsen gör mig varm i hjärtat, gör att jag kan andas lite lugnare och djupare och njuta av det positiva som faktiskt finns i nuet. För positiva saker finns det alltid.

Den här bilden fångade jag en regnig måndagskväll. En måndag när jag haft så ont i bröstet att jag helst hade kastat ut hjärtat för en stund för att slippa oron i det. Vilket jag såklart inte gjorde eftersom det är fysiskt omöjligt (om man vill leva – vilket man ju vill). Istället fyllde jag kroppen, knoppen och hjärtat med två dansklasser tillsammans med några av världens bästa. Och passade på att stanna till och titta på lugnet hos vattnet när regnet blåst bort. Rogivande. Vi behöver stanna upp och andas. Vi behöver stanna upp och titta oss omkring för att se vad vi faktiskt har. Det är antagligen mer än vi kan ana.

I en annan av de sociala kanalerna skrev jag förra veckan ett inlägg, ord som tål att upprepas.

Ord

Någon sa att vi idag inte ser varandra. Att vi kanske missar vårt livs stora kärlek eller vänskap för att vi går med huvudet riktat nedåt mot mobilen och har lurar i öronen.
Trots alla ”måsten” och all stress som vi adderar i och mellan pusselbitarna kanske vi ska ge oss själva både en, två och tre extra pauser för att se varandra? Ta oss tid att stanna upp, öppna ögonen och eventuellt kliva in i en öppen famn vi annars hade missat? ❤️ Vad vill vi ha upplevt när dagen är slut? Är det att ha stressat hem till en extra kvart i soffan, det ”perfekt” undanplockade hemmet eller är det att ha korsat en annan människas livsstig?


När livet kommer i vägen för orden.

Så var det åter igen en sån där period om ett par veckor med noll inlägg. Orsak? Jag tror att jag har behövt tänka och känna istället för att skriva. Livets berg-och-dalbana har varit ganska skakig på sistone och jag har varit tvungen att fokusera på att hålla fast för att inte trilla av. Typ.

Jag har dock inte trillat av – tack vare alla underbara vänner som finns runtomkring. Blir tårögd bara jag tänker på vilka fina personer som finns i min omgivning och bryr sig trots att de inte alls behöver. Tack till er!

Flera morgnar har jag hängt med det här starka gänget på SATS Signalfabriken. Kan eventuellt låta lite knäppt att gå upp kl: 04.50 för att dricka kaffe och cykla hemifrån kl: 05.35 för att vara i Sumpan kl: 06.00. Men det är enbart underbart! Att börja dagen med träning med vänner inklusive skratt, grimaser, stånk, stön och svett som sprutar är tamejtusan det bästa som finns.

Samma galningar drog med mig på The Color Run i Tantolunden i helgen. För att öva på att springa utan prestation. Mission Completed kan man säga. Har fortfarande färg kvar på hälarna och vaderna tre dagar senare… Tack och lov är ansiktet inte längre blått.
Världens bästa och klokaste Maria har det blivit många kaffe, promenadmil och samtal med. Jag älskar att ta del av andra människors historia och tankar. När det dyker upp en person, likt Maria, som har en helt annan bakgrund än jag blir jag liksom uppslukad. Hon har så oerhört mycket att lära mig om en värld jag inte vet något om. Eftersom jag (uppenbart) levt ett väldigt skyddat liv. Må hända inte enkelt alla gånger men skyddat.

Världens bästa och klokaste syster har också gett mig av sin tid. Vi är så himla olika och ändå så lika. Är oerhört tacksam att vi har samma behov av att prata (tack mamma för att du pratat med oss om allt och lite till under uppväxten) och samma behov av att promenera (också tack till mamma…). Typ i Hagaparken. Med en cappuccino i handen (med rödmålade naglar).

Sammanfattningsvis: Livet blir roligare tillsammans!

 


Högt minnesindex.

Jag påbörjade det här inlägget i söndags kväll men var uppenbarligen för trött för att orka slutföra. Och gårdagen var slut innan den hann börja… Så det får bli en sen uppdatering om helgen som var. För det var trots allt en helg med högt minnesindex. Härlig, rolig, god, skrattfylld, aktiv, varm, positiv och samtalsfylld med både vänner och familj.

I fredags kväll var jag ute och åt med en kompis på en mysig liten restaurang ett stenkast från Humlegården. För några timmar kändes det som att vi var i Italien när det doftade sådär ljuvligt från nylagade pastarätter, risotto och kött. En promenad senare hamnade vi på den persiska restaurangen Shahrzad (fast vi placerade oss i baren) där vi satt och pratade ytterligare några timmar. Känner att jag behöver gå tillbaka dit och prova maten… eller kanske brunchen? Tips i alla fall för det var toppenmysigt! Och en alldeles lagom lugn och väldigt trevlig inledning på helgen.

Lördag morgon kändes lugn-fredag som ett väldigt klokt beslut eftersom jag var uppe och igång i ottan. Tough Viking-dagen var ju äntligen här! Jag har sedan länge sagt att jag ska hejaklacka för Maria, Johan och Rebecca med Co. Hade till och med blivit lovad att få låna Johans ”bebis” (aka systemkamera) för att fota. Hurra liksom! Inte för att jag är någon mästerfotograf (har en del att jobba på om man säger så) men det är alltid roligt att få leka med riktigt bra leksaker. Johans syster Emma och jag möttes upp innan start och sällskapade under den 1,5 timmen loppet tog. Supertrevligt! Och så makalöst imponerande människor att heja på! Den fysiken många av deltagarna har ligger det oerhört mycket arbete bakom. Inspirerande är ett milt uttryck!

 ”Någon” var sjukt taggad på att leka papparazzi i vassen.

”Vårt gäng” gjorde en strålande insats. Och jag kan inte låta bli att bli sugen… trots att jag är en ganska rädd person. Rädd för att slå mig, rädd för oväntade saker och rädd för att misslyckas. I OCR (obstacle course racing) finns ju precis allt det. Och trots det blir jag nyfiken på att se vad min kropp klarar av. Men så har jag ju sagt ett bra tag om maraton också, och det har jag ju ändå inte anmält mig till *suck*.

Lördagskvällen spenderades hemma hos Johan och Maria. Grillmiddag deluxe med trevligaste sällskapet! Så mycket babbel och så många skratt. Kom hem i god tid dessutom. Det här med att umgås med träningsfolk som är vana att gå upp tidigt och lägga sig i rimlig tid är typiskt bra. Särskilt när de bor på cykelavstånd.

Söndag morgon var jag uppe och dansklädd redan halv nio. Jag skulle nämligen köra nya Sh’bam-releasen (grekiska för personer som inte rör sig i gruppträningsvärlden) för en instruktör som håller i utbildningar och behövde öva. Så Himla Roligt! Efteråt hann jag hem, byta om till löparkläder och fylla på med lite energi innan jag mötte upp Carro för en löptur.

Planen var 21km. Kan konstatera att vi inte höll oss till den. Båda två var väldigt trötta redan innan start och vi bestämde oss ganska snabbt för att ”bara” ta Söder runt, vilket blir 16km inkl. löpning till och från Västerbron för min del. Godkänt för att vara långpass. Ska ofrivilligt erkänna att det stundtals var riktigt plågsamt första halvan. Benen stumma som stockar, huvudet segt och en grå himmel ovanför som inte alls gav någon extra energi. Sedan släppte det och flöt på väldigt bra, sådär som det gör när man kommer in i flow. Men ändå… det var en väldigt sliten Rebecca som landade i duschen hemma. För att snabbt svida om och bege sig till Vapiano och en sen lunch med mamma + vän som var på besök. Efter lunchen (älskar Vapiano och deras alltid lika säkra kort) promenerade vi hem till mig (hej trötta ben) och drack te/kaffe och åt choklad i mängder. Och babblade. Uppskattar mina föräldrar, och deras vänner som hängt med sen barnsben, enormt mycket. Uppskattar att vi kan prata och tar oss tid att göra det för det ger så oerhört mycket.

En både lugn och intensiv helg som övergick i vecka 20… En vecka som börjat lika trevligt den. Med sol, promenad, fikadejter och dans i mängder. Sånt där som är guldkant på tillvaron.


Vältränad, väl tränad eller vad?

Läst på Facebook: ”Vad är er syn på begreppet vältränad? Är det mätbart?”

Det här är ett spännande diskussionsämne med mängder av ingångar och åsikter – just eftersom vi är människor. Människor är olika. Vi är skapta olika liksom har olika bakgrund, förutsättningar och målsättningar. Så kommer det alltid att vara. Det som passar en passar inte en annan. Det som fungerar för en fungerar inte för en annan. Vissa är inte skapta för att bli maratonlöpare och maratonlöparen är antagligen inte skapt för att tävla i styrkelyft. Och det finns väl en poäng i detta för oss flockdjur? Att vi ska ha olika styrkor att plocka fram i olika situationer? Alla är inte bäst på allt men alla är bäst på något. Just därför gör vi rätt i att inte jämföra oss med varandra hela tiden utan fokusera på sin egen utvecklingskurva och -potential.

Själv har jag väldigt svårt att förstå ordet vältränad. Varför har man slagit ihop väl och tränad till ett? Ordet vältränad finns i SAOL och är ett adjektiv, dvs det beskriver hur någon är eller uppfattas – men hur ska det definieras? Om vi inte har en definition på något utan alla har sin egen bild, blir det inte lite tokigt att använda ordet då? Det som är vältränad för mig är antagligen inte vältränad för dig, Carolina Klüft eller Gunde Svan. Om jag ser någon som står och gör marklyft med fin teknik och säger ”Wow, så väl tränad du är!” så tycker jag att det blir mer specifikt riktat. Lättare att ta till sig för personen. Den är väl tränad för det som den håller på med.

När man jobbar med träning på ett eller annat sätt så både får och ställer man ofta frågan ”Vad tränar du?”. De nästkommande frågorna är alltid ”Varför?” och ”Vad har du för mål?”. Även här är vi olika. Vissa blir stressade av att ha mål medan de för andra är ett måste. DET ÄR OKEJ. Man behöver inte vara anmäld till fem lopp bara för att man uppskattar löpning eller ha viktmål i bänk bara för att man gillar att gymma.

brygga

Som jag nämnt tidigare så har jag de senaste sju åren gjort en rejäl viktresa uppåt. Jag väger nästan dubbelt så mycket idag som jag gjorde 2007/2008. Det har krävt enormt mycket av mig, både mentalt, i träningstid och inte minst i matväg. När man varit den svagaste versionen av sig själv, där kroppen inte ens orkat springa 100 meter, så tror jag att det är ganska självklart att man strävar efter en kropp som kan. En kropp som kan lyfta, kan springa, kan skutta-hoppa-leka och som dessutom gör det utan att ha ont. När jag får frågan vad jag tränar brukar jag svara: Att jag styrketränar för att jag behöver det, för att jag vill ha en stark kropp som orkar allt det jag vill. Att jag löptränar för att jag älskar känslan av frihet, att jag älskar att kunna förflytta mig själv långt och länge och att det känns så naturligt. Att jag dansar för att det plockar fram barnet i mig, tillåter mig att leka och använda kroppen i olika rörelsemönster. Att jag yogar för att jag inte vill ha ont, för att jag får ut så mycket mer i all annan träning när jag är rörlig och för att jag behöver den mentala återhämtningen.

Ibland, särskilt om övriga delar i livet är späckade med pusselbitar som inte vill sitta ihop, så kanske hjärnan inte kan hantera fler mål. Det kanske är så att träningsmål skulle skapa ett ännu större stresspåslag och att träningen skulle ha en negativ effekt i det stora hela? Jag önskar att alla kunde lyssna inåt på sin egen magkänsla, på sitt eget hjärta, istället för att göra ”som alla andra”.

juli

Vi vet visserligen aldrig när livet tar slut men trots det så kan man inte göra allting på en gång. Var sak behöver få ta sin tid. I år är det good enough med The Color Run på 5km för min del trots att jag faktiskt är tränad för att springa maraton. Just nu klarar jag inte av den mentala pressen ett första maraton skulle innebära. Nästa år kanske jag springer flera? Kanske provar en ultra? Jag får väl se hur det känns då. Viktigast är att jag väljer. Att jag väljer vad jag tar mig an, vilka mål jag eventuellt sätter upp och tränar det som jag mår bra av. Precis som du väljer vad du ska göra. Kan vi komma överens om det?


Det där lösenordet.

Ni är några som frågar efter det nya lösenordet. Jag kommer bara att ge ut det till personer i min närhet under en begränsad tid. Och sen… sen planerar jag att skippa det där med lösenord helt och hållet!

DT1

Från den där hallonröda målboken som står i min bokhylla…


ÄNTLIGEN!

De senaste veckorna har ju min kropps energinivå varit sisådär halvdan och jag har inte vågat att pressa mig. Pressa sig kan man göra när kroppen kan svara, kan den inte det så gör man klokast i att låta bli. Att vara en tränande människa, som normalt sett är igång mest jämt och älskar både löpning, skrotlyftning, dans och rörlighet, blir det lite av en identitetskris när man inte har ork att träna. Nog för att jag har kunnat ta det med hyfsad ro och endast en dos frustration den här gången – men det är inte roligt när man inte ens är sugen på att ta en liten promenad.

Oh well… Idag skulle Carro (som ska ge sig på Göteborgsvarvet) springa 17km och jag var inte sen att följa med. Gjorde som vanligt och sprang 3km hem till henne och sedan utgick vi därifrån. De där tre startkilometerna brukar säga en hel del om hur rundan kommer att bli. Idag kändes det förvånansvärt lätt och när jag kikade på klockan var snittempot 5:12 min/km. Det är helt okej för mig och en tid jag borde kunna hålla under en halvmara. I alla fall om jag har någon att ta rygg på, slipper magont och kissnödighet… Idag sprang vi från Kungsholmen mot och runt Djurgården, mot Karlaplan och tillbaka till vår holme igen. För min del blev det totalt 20km strax under två timmar. Uppvärmningen stämde för hela rundan gick buslätt. Hade jag varit mindre klok idag (som jag är ibland…) hade jag fortsatt en mil till. Eller 22… men jag lät bli. Tjugo är alldeles prima löpning första fredagen i maj!

Nu ska jag vila och ladda upp inför helgens do’s. Typiskt trevliga sådana väntar.


Typiskt fin torsdag!

Igår kväll kom världens bästa Carro hit på middag. Hon jobbade hela dagen (det där med halvdagar funkar inte riktigt inom vården) och jag fick äran att laga mat. Borde ha folk på middag jämt, det är så mycket roligare att laga mat till andra än bara sig själv. Efter önskemålet ”Nått fräscht och friskt som du är så bra på. Inga mjöliga bönor bara…” gjorde jag kycklingfilé, ugnsrostad potatis, palsternacka & rödbeta, sallad och en sås på kvarg, parmesan, örter, vitlök, citron och lite honung. Väldigt enkelt och fräscht. Inte helt nöjd med smakerna (herregud, det märks att man tappar den där fingertoppskänslan när man lagar sällan) men det var helt klart ätbart.
  
Kyckling är jag lite picky med. Torr kyckling är inte gott. En period, när jag var en sån där matbloggare, höll jag på och rimmade kyckling innan jag stekte och ugnsbakade. Oh my… Den blev väldigt saftig men det var onekligen en hel del jobb. Istället för att rimma ett halvt dygn funkar marinera minst lika bra (juice + olja + balsamvinäger + honung + örter + vitlök + chili + salt + peppar) eller som igår: steka gyllene i smör med vitlök, rosmarin och timjan. Slå på balsamvinäger och honung, vända runt, flytta över till ugnsform och köra på lågtemp tills färdig. 

Till efterrätt åt vi banan- och jordgubbsglass. Som blev mer sorbet än glass pga att någon (undertecknad) hade i lite mkt jordgubbar i mixern. Men… även det ätbart! PLUS chokladpralinerna som jag fick av Carro. Hon vet vad jag blir uppriktigt lycklig över (= blommor och choklad).

Medan vi tittade lite på Humorgalan, Eftersvett & etikett och Youtube-klipp som framkallade asgarv övade jag på fiskbensflätor på Carro. Man leker frisör alldeles för sällan i vuxen ålder… Det är ju så himla roligt att skapa frisyrer! Somnade sent med ett leende på läpparna efter en fantastisk dag.

För tillfället laddar jag inför långpass, även det med personen ovan. 17 kilometer ska vi få ihop. Det blir spännande… Min kropp är inte riktigt vad den brukar för tillfället. Har den senaste veckan endast tränat två pass jämfört med vanligtvis i alla fall tio. Men det är okej. Lyssna på kroppen är viktigt, annars riskerar man att ha sönder den.