Wihooo!

Finally första september. Dagen jag officiellt börjar jobba för ny chef, ”tjifen Lofsan”, till 50%. Jag är alltså kvar på mitt ”gamla” jobb på halvtid och projektleder Lofsangruppen samt PT+. Det kommer säkert att upplevas mer som en tjänst än två, bara att jag gör lite olika saker fast med samma fokus på de två halvorna av dagen.

Jag har faktiskt redan börjat att jobba smått för Lovisa. Förutom att hänga med på fotograferingar har jag pysslat med lite administrativt och börjat sätta mig in i hur livet som stor bloggare och träningsprofil i Sverige är. Magkänslan säger att det här kommer att bli väldigt bra! Roligt, utmanande, utvecklande och troligtvis fyllt med mängder av överraskningar och nya vägar. Livet är ju så, när man vågar leva det. Plötsligt öppnas en dold dörr som leder till en helt ny värld. Innan man hinner blinka är man på en annan plats i livet med en vardag som man inte trodde fanns.

Någonting hände efter den där hjärnblödningen 2009. (Jag brukar säga hjärnblödning, mer korrekt är kanske subduralblödning, skallfraktur och kraftig hjärnskakning.) När jag låg på intensiven och tänkte ”Det är livet eller döden, och det är NU.” så försvann lite av min rädsla för att prova nya saker. Jag insåg att jag faktiskt kunde ha dött där i baksätet med mamma hållandes om mig, insvept i en filt med en hink i knät som fångade upp allt kräks. Livet ska levas. Det ska inte överlevas med jobb man inte trivs, i vänskapsrelationer där det inte är jämvikt, i förhållande där man kvävs. Man behöver våga chansa ibland. Chansa och satsa och tro på att de där läskiga olösta utmaningarna löser sig på vägen. För det gör de, alltid, på ett eller annat sätt.

Tärning

Att gå sin egen väg. Eller nåt.

En lördag i slutet av augusti.

Det känns i luften att sommaren håller på att övergå i höst. Den stora STORA eken utanför mina fönster börjar anta en annan nyans än den intensivt knallgröna som varit. Snart är löven orangeröda. Enligt förra ägaren, som jag tog över efter i april, kommer de att skänka lägenheten de tio vackraste dagarna på hela året. Ett orange ljus rakt in i min vita lägenhet. Längtar!

Imorse påbörjade jag resan mot höst och vinter inomhus genom att byta färgskala i delar av rummet. Gardiner, löpare och ljusstakar byttes ut och bytte plats, så nu är det lila/grönt i fönstret och på matbordet. Snart adderar jag mörkbrunt, mörklila och någon orange detalj för att få ytterligare höstkänsla. Ska bara hitta det jag vill ha först. #lättaresagtängjort

HöstVilket jag hoppas blir ganska snart eftersom detta ser… tråkigt ut? Oh well, antar att det bara speglar mig en smula ;).

Efter ett par timmars mailsvarande och tvättande var jag klockan 10 redo att heja på adrenElin i finalen av Les Mills Superstar. Hon är en grymt talangfull instruktör! Även om hon inte kammade hem hela spektaklet idag så tog hon sig väldigt långt och hade utan tvekan varit en värdig vinnare.

ElinAEfter Superstaren traskade Elin (ovan till höger), Elins träningskompanjon och vän Helena plus undertecknad till Gärdet för att heja på tuffingarna (galningarna?) som sprang Tough Viking. Till min stora glädje fångade vi Maria och Co. vid hinder 19 av 21.

TV

Coola eller vad?! Här hade de hållit på i 2,5h och såg gladare ut än någonsin. Grym prestation! Själv skulle jag aldrig våga ge mig i kast med något sådant. Aldrig.

Resten av dagen har handlat om återhämtning och jobb. Slocknade en timme när jag kom hem efter ovan nämnda spektakel och därefter har det varit Lofsangruppen-jobb för hela slanten. Och en hel del mat (det går verkligen åt energi när hjärnan jobbar många timmar per dygn), choklad plus vatten. Nu är jag redo för sängen för att bli redo för en förmiddag med ytterligare datorjobb, träff med en Snabbfoting och – sist men inte minst – kvällsträning. Typiskt bra söndag, i min värld.

Militärpressad och dansad.

FREDAG KVÄLL. Äntligen! Det ska bli skönt med ett par dagar där hjärnan får koppla av. Lite i alla fall. De senaste två veckorna har varit smått galna att det känns lite som ett under att jag sitter uppkrupen i soffan uppspelt och lycklig istället för apatisk av trötthet. Antar att det, trots mängden jobb, har gett enormt mycket energi att få göra nya saker och lära känna nya människor (klienter).

Idag har även min högra skuldra för första gången på väldigt länge känts okej. Det om något är humörhöjande, att känna att det går åt rätt håll. Så nu ska jag fortsätta med mina övningar jag har fått av naprapaten, träna tung styrka, rörlighet och avslappning. Och sen gå all in för att springa långt. Va? kanske någon tänker. Jo, jag tänker att jag vill uppleva ett maraton nästa år. Hur svårt kan det va liksom? Men först styrka. Idag blev det ett kort pass med X antal set militärpress i en stege. Väldigt annorlunda träning om man jämför med den vi lärde oss under PT-utbildningen. Tur att man får göra som man vill utifrån ens behov, förutsättningar och målsättningar.

Fredag kväll innebär BodyJam, det vet alla som känner mig hyfsat. Så även idag. Var in i det sista på väg att avboka pga trötthet men lät bli. Tackolov. Efteråt studsade jag hemåt på lätta glada fötter. Dans och musik, livet hade varit väldigt väldigt tråkigt utan er. 

BJ

Typisk BodyJam-outfit just nu, om man heter Rebecca.

Apropå musik. Break Free med Ariana Grande och Zedd är det senaste tillskottet i kategorin studsa-upponer-låtar. Det finns några såna, låtar som jag oavsett hur trött/ledsen/nere/irriterad jag är, som påverkar mig på ett oerhört positivt sätt. Mitt ex (världens bästa f.ö.) ville eventuellt kategorisera detta som någon störning (”Hur snabbt kan man skifta i humör liksom?”). Jag ser det mer som en tillgång. Fantastiskt praktiskt att enkelt kunna ändra humör.

Att gå all in – Rörlighet.

Efter ett par välbehövliga månader med träna-vad-jag-vill-utan-prestationskrav är det dags att styra upp träningen för att utvecklas optimalt. Ibland, när andra delar av livet kräver väldigt mycket uppmärksamhet, tycker jag att det är okej att träningen får vara utan prestationskrav. I alla fall behöver jag ha det så, annars tappar träningen charmen och blir ett måste. Träning ska inte vara ett måste, måste har en negativ klang. Träning ska vara energigivande, utvecklande och en positiv naturlig del av livet.

Nu är den här knoppen 100% redo att gå all in för struktur, planering och mål. Något som kommer att innebära betydligt mer vila än tidigare. Vilan är troligtvis den största utmaningen av alla för hon som klättrar på väggarna efter några timmars stillasittande. Dagens lunchutmaning bestod av rörlighet, höftöppnare och fokus på fötter. Allt annat än tungt, pulshöjande och svettigt men oerhört nödvändigt. Eftersom jag lätt stressar upp och spänner mig är det viktigt att jobba med höften. Höft och käkar hör nämligen ihop. Spända käkar – spänningshuvudvärk. Genom att jobba med höfterna, rörlighet och lugnare träning lyckas jag arbeta bort detta, i alla fall till största del.

Att jobba med fötterna och fotlederna är något som alla behöver. Foten, som är vår kontaktpunkt med marken, ska hjälpa oss att få energi i rätt riktning upp i kroppen. Är man mer rörlig än stabil i foten är det lätt att tappa kontroll och för att undvika detta behöver vi stärka upp de mindre musklerna i foten. Likaså behöver man jobba med stabilitet och rörlighet i fotleden. Vanligt är att många vuxna har svårt att sitta på huk, eller göra djupa knäböj, pga att fotleden och vaden saknar tillräcklig rörlighet. För min del är inte detta något problem då jag snarare är överrörlig där, och därför krävs det stabiliserande träning istället.

Nike

Rörlighet och stabiliserande träning för fot, fotled och knä gör man med fördel barfota/i strumplästen. Hemma är jag alltid barfota när jag tränar för att få kontakt med underlaget och aktivera de små musklerna. Idag på gymmet valde jag dock skor. Nya färgklickar från Nikes höstkollektion. Väldigt vågade för att vara jag, som helst inte syns alls när jag befinner mig på gymmet, men jag älskar dem! Typiskt bra grej för att liva opp lugn träning.

Verksamhetskoordinator. #pyttemänniskorrules

Imorse klockan 08.00 var jag på plats på Rosa Skrot. Idag igen? Ja, idag igen. Som jag har längtat efter den här dagen. När vi skulle plocka fram papper och penna och göra det till verklighet.

Alltså verklighet av min nya anställning verksamhetskoordinator i Lovisas företag. Enkelt uttryckt att leda projekt och utveckla Lovisas affärsområden som Lofsangruppen och Lofsan.se. Så oerhört roligt. Jag begriper inte riktigt hur jag hamnade här, hela situationen känns obegriplig. Obegripligt härlig, rolig, spännande, utmanande, utvecklande och fylld av inspiration! Det klickade uppenbarligen där nån gång i februari när Lovisa och jag hade Skypemöte första gången.

Jag är helt övertygad om att vi kommer jobba strålande bra ihop och föra både hennes projekt liksom träningsbranchen framåt. Vi har en hel del gemensamt samtidigt som vi kompletterar varandra bra, bollar, hittar lösningar och tänker likadant. Båda gillar struktur, är kontrollfreaks, vill att det ska hända saker och vill ha utmaningar.

Rebecca och LovisaBåda är även pyttemänniskor. Här står visserligen jag i strumplästen medan Lovisa har skor, men det skiljer bara en eller två centimeter mellan oss. Min nya hashtag på Instagram är #pyttemänniskorrules – för det kommer vi att göra!

Typiskt bra tisdag.

Efter en tidig jobbmorgon begav jag mig i förmiddags till Rosa Skrot för att träna med Lofsangruppens sjukgymnast Louise. Hon är så oerthört kunnig. Älskar att umgås med folk som är pålästa och erfarna för man lär sig så mycket. Idag en hel del om hur man jobbar för att öppna upp i höften, använda tårna för att bättre aktivera muskler i utfall och mycket mer. Ett styrkepass upplagt för personer som löptränar mycket. Nu kanske jag inte hör till skaran som löptränar mycket, men det har ju i alla fall blivit ett och annat långpass över 20km i sommar vilket måste räknas.

IMG_1123

Efteråt stannade jag kvar en stund och drack kaffe med Louise och Lena Ovegård som jobbar på Rosa Skrot, både i receptionen, med gruppträning och som PT. Strålande härliga människor båda två, och de gav mig precis det jag behövde idag. En lugn pratstund i en atmosfär där jag trivs. För är det något jag gör på Rosa Skrot så är det just att trivas.

IMG_1129

Efter en jobbvända hemma lunchade jag med Lovisa på by:fiket. Vi hade (och har) en del att gå igenom inför kommande tid, både sett till jobb och sett till en kickoff. Supertrevligt, som vanligt.

Nu är jag dansglädjefylld efter 45 minuter med bästa Annica, one of my favourites. Precis det jag behövde för att skapa energi till att jobba några timmar nu på kvällen.

Fina människor.

Vissa dagar vill man ge en dos extra kärlek, värme, omtanke och kramar till någon som behöver det. Andra dagar är man den som behöver den där extra dosen kärlek, värme, omtanke och kramar. Det där fina samspelet som gör att vi tar oss framåt och blir starkare liksom backar när det behövs.

Hjärtan

Igår var jag frustrerad över min skuldra/axel som gjorde ont och så var jag fruktansvärt trött i huvudet efter en helg med en sisådär 25 timmars datorjobb. (Vet, inte hälsosamt. Men det är bara denna vecka kvar med ovanligt mycket jobb.) Och från flera håll kom de där fina människorna och kramade om, bara sådär. Antagligen för att de såg att det behövdes.

Då känner man sig plötsligt som världens rikaste som har ett starkt nätverk omkring sig. Idag, när jag känner mig 100% fitforfight och studsade upp vid 6 imorse, är det troligtvis min tur att krama om någon som behöver.

Den ärlige naprapaten.

I fredags sa en vän, som även är PT, att ”Rebecca, när du gör armhävningar så gör du dem liiiite för brett. Det handlar om ett par centimeter på varje sida.

Eftersom jag vet att jag gjort armhävningar ”korrekt” tidigare och detta enbart är ett kompensatoriskt rörelsemönster för att undvika smärta i höger skuldra (som irriterat märks av i vissa övningar) fick jag ändan ur och bokade tid hos en naprapat. Äntligen. Min kropp har inte varit helt hundra de senaste månaderna, även om den är sitt starkaste och mest uthålliga jag just nu.

Mina Lofsangruppen-kollegor Louise och Clara tipsade om Mattias på Naprapatlabbet, och till honom traskade jag i förmiddags. Smått nervös eftersom jag inte hade en aning om vad han skulle göra. Det var dock i onödan. Han tryckte och knäckte och lossade på spänningar. Och han konstaterade rakt och tydligt att den här kroppen och knoppen är utsatt för en hel del stress. Det blev väldigt tydligt att all smärta, inklusive mina magproblem, är kopplad till stress.

Jag är inte direkt förvånad men det var ändå positivt för mig att höra detta från en person som inte känner mig. Att det är väldigt tydligt att jag inte är i balans just nu. Kanske inte konstigt med tanke på det senaste året som inneburit separation (från både älskad sambo och älskade bonusbarn), två flyttar, nya jobb, nya branscher och även kommande förändringar (med start nästa vecka).

Att träna såpass mycket konditionsträning som jag gjort, i synnerhet långpass på 20-30km, är inte optimalt för en kropp som har konstant stresspåslag. Det blir ytterligare en stor stress och återhämtningen, den i princip uteblir. Därför behöver jag strukturera om lite i min träning (och andra delar av livet) framöver. Det som gäller nu är:

  • Tunga korta styrkepass
  • Lugn träning med andningsfokus, exempelvis yoga och BodyBalance
  • Danspass, om de inte har för avancerade koreografier som ger stor mental belastning

Boll

My new best friend.

Och lite rehabövningar för att släppa på spänningar i rygg, skuldra och bröst. KUL! Dags att joina mina kollegor i Dunderklubben på lördagar.

Plockmat.

Igår kväll kom min vän Karin och hälsade på. Karin är en sån där vän som alla borde ha minst en av. En sån som finns vid ens sida i vått och torrt och som man kan prata med precis allt om. Troligtvis är Karin lite extra bra eftersom hon är psykolog vilket gör att hon vrider och vänder på saker tills man ser dem med andra ögon. Tusen * guld värt i vissa situationer.

Eftersom den ena av oss bott i Lund, numera Västerås, och den andra i Karlstad, numera Stockholm, har vi inte setts sådär jätteflitigt de senaste åren. Men ibland får vi till det och byter ut telefonsamtalen mot IRL-träffar. (Telefon må vara räddaren i nöden. Men det är inte samma sak som att ses ansikte mot ansikte.) Som igår kväll.

Karin

Det blev en lååång kväll med mat och vin och prat och choklad och hemliga grejor (sa jag att psykologer är bra på att övertala till att testa nya saker?). Maten på bordet var plockmat. Plockmat är det bästa jag vet! Ostar, skinkor, grönsaker, sallader, röror, frukt och kex i överflöd kan ej bli fel när det delas med andra. Kommer man på besök till mig kan man nästan räkna med plock. Eller långkok. Fast det blir först när höstlöven gjort entré.

Precis som de flesta andra har jag paradrätter som ofta återkommer och jag tänkte att två av favoriterna skulle få hamna här. Ingen rocket science alls men det finns säkert någon som aldrig testat:

Rödbetssallad – Inte på burk utan fräsch, mandoliniserad rödbetssallad. Busenkelt och väldigt gott. Gör så här: Fördela färsk bladspenad på ett uppläggningsfat. Fördela tunt skivad (med mandolin, osthyvel eller – om du är mästare – kniv) rödbeta ovanpå. Smula över getost.

Rödbetssallad

Här kan man välja att ”bara” strö över rostade pinjenötter, lite finhackad färsk rosmarin, ringla över honung + olivolja, plus några varv med pepparkvarnen och lite salt – det blir finemang. Eller så kan man välja att blanda ett gäng valnötter med lite olja, lite honung, lite färsk timjan och rosmarin, salt och peppar och fördela på en bakplåtspappersklädd plåt. In i 150-gradig ugn en sisådär 10 minuter (håll koll!), låt svalna och strö över. Detta blir finfinemang.

Sparrisknyten – De här brukar alltid ta slut, oavsett hur många man gör. Och det är ju ett gott tecken. Sparrisknyten gör man lite som man vill, viktigast är att man kommer ihåg SKINKA – OST – SPARRIS. SOS alltså, skall dock inte förväxlas med det traditionella smör, ost, sill. Då blir det fel…

Sparrisknyten

Sparrisknyten gör man genom att ta en (eller en halv) skiva skinka som man lägger en bit ost och en sparris (ev kapad på mitten) på. Sedan kryddar man, rullar ihop och kör in i 200-gradig ugn i 15-20 min. Beroende på vad som serveras i övrigt, eller middagens tema, väljer man skinka och ost. Tre förslag som funkar:

  • Prosciutto + Parmesan + rosmarin
  • Serrano + Manchego + finhackad vitlök
  • Schwarzwaldskinka + Gruyère + timjan

Kom ihåg att göra många. För de brukar uppskattas, såväl varma som kalla.

Vilolördag med inslag av jobb.

Det här med vila. Alla som känner mig vet att det inte är min grej. Jag klättrar på väggarna redan under förmiddagen om det är ledigt + vilodag och jag inte är ordentligt sysselsatt. Är det arbetsdag och vilodag är jag i regel på uselt humör på kvällen om jag inte har fått lyfta skrot, springa, dansa eller yoga. Inte för att jag inte fått göra nyss nämnda, jag känner mig bara inte som mig själv utan de där endorfinerna. Det liksom kryper olustigt i kroppen och knoppen.

Det här är min akilleshäl, helt klart. Återhämtning är oerhört viktig. Även om man ser till att variera sin träning, så att inte samma muskler belastas för ofta utan hinner byggas upp och bli starkare, är det viktigt att vila. Helvila ibland. Särskilt om man är en person som tränar mycket. Vilket jag är. Mycket och varierat för att kunna allt det där jag vill. Jag vill kunna springa långt, det är frihet för mig. Jag vill kunna lyfta tungt, det är viktigt i min vardag. Jag vill vara rörlig, ha god balans och kroppskontroll både idag och i framtiden. En kropp som fungerar väl i olika situationer den ställs inför, helt enkelt. Just jag bryr mig inte särskilt mycket om hur den ser ut. Längre. Jag vet att jag aldrig kan påverka att jag är 160 cm hög och att jag har en viss kroppsform. Istället för att kolla in fettprocent kollar jag in utveckling. Det jag klarar av idag kunde jag inte för ett år sedan, både sett till rörlighet, långdistanslöpning och att lyfta tungt. Betydligt mer lycka för mig än vad magrutor ger.

Plankan

I den här bloggen kommer jag aldrig ta upp exakt hur och vad jag tränar. Man ska inte jämföra sig, alla är individuella och har individuella målsättningar. Som PT och kostrådgivare kan det i vissa fall bli lite tokigt när man har klienter som gärna jämför sig. Därför fylls både blogg och Instagram med endast glimtar av min träning och min kost.

Idag vilar jag mina muskler till 100%. Soffhänger med datorn i knät och jobbar med mina Lofsangruppen-klienter. Och njuter. Både fysiskt och mentalt. En hel dag att lägga på mina klienter istället för att behöva spendera kvällstiden 20-01 på dem. Lyx! Som morgonmänniska är det där kvällsjobbet inte direkt optimalt för mig… Dock bara nästa vecka kvar, sen går jag ned till 50% som projektledare och tar anställning på annat håll (mer om det senare). Fr.o.m. första september kommer jag att kunna jobba med klienter under dagtid vilket känns väldigt skönt. En lättnad!

Men först. Jobblördag. Och besök av en bästa vän ikväll. Typiskt fin helghalva.