ÄNTLIGEN!

De senaste veckorna har ju min kropps energinivå varit sisådär halvdan och jag har inte vågat att pressa mig. Pressa sig kan man göra när kroppen kan svara, kan den inte det så gör man klokast i att låta bli. Att vara en tränande människa, som normalt sett är igång mest jämt och älskar både löpning, skrotlyftning, dans och rörlighet, blir det lite av en identitetskris när man inte har ork att träna. Nog för att jag har kunnat ta det med hyfsad ro och endast en dos frustration den här gången – men det är inte roligt när man inte ens är sugen på att ta en liten promenad.

Oh well… Idag skulle Carro (som ska ge sig på Göteborgsvarvet) springa 17km och jag var inte sen att följa med. Gjorde som vanligt och sprang 3km hem till henne och sedan utgick vi därifrån. De där tre startkilometerna brukar säga en hel del om hur rundan kommer att bli. Idag kändes det förvånansvärt lätt och när jag kikade på klockan var snittempot 5:12 min/km. Det är helt okej för mig och en tid jag borde kunna hålla under en halvmara. I alla fall om jag har någon att ta rygg på, slipper magont och kissnödighet… Idag sprang vi från Kungsholmen mot och runt Djurgården, mot Karlaplan och tillbaka till vår holme igen. För min del blev det totalt 20km strax under två timmar. Uppvärmningen stämde för hela rundan gick buslätt. Hade jag varit mindre klok idag (som jag är ibland…) hade jag fortsatt en mil till. Eller 22… men jag lät bli. Tjugo är alldeles prima löpning första fredagen i maj!

Nu ska jag vila och ladda upp inför helgens do’s. Typiskt trevliga sådana väntar.


Typiskt fin torsdag!

Igår kväll kom världens bästa Carro hit på middag. Hon jobbade hela dagen (det där med halvdagar funkar inte riktigt inom vården) och jag fick äran att laga mat. Borde ha folk på middag jämt, det är så mycket roligare att laga mat till andra än bara sig själv. Efter önskemålet ”Nått fräscht och friskt som du är så bra på. Inga mjöliga bönor bara…” gjorde jag kycklingfilé, ugnsrostad potatis, palsternacka & rödbeta, sallad och en sås på kvarg, parmesan, örter, vitlök, citron och lite honung. Väldigt enkelt och fräscht. Inte helt nöjd med smakerna (herregud, det märks att man tappar den där fingertoppskänslan när man lagar sällan) men det var helt klart ätbart.
  
Kyckling är jag lite picky med. Torr kyckling är inte gott. En period, när jag var en sån där matbloggare, höll jag på och rimmade kyckling innan jag stekte och ugnsbakade. Oh my… Den blev väldigt saftig men det var onekligen en hel del jobb. Istället för att rimma ett halvt dygn funkar marinera minst lika bra (juice + olja + balsamvinäger + honung + örter + vitlök + chili + salt + peppar) eller som igår: steka gyllene i smör med vitlök, rosmarin och timjan. Slå på balsamvinäger och honung, vända runt, flytta över till ugnsform och köra på lågtemp tills färdig. 

Till efterrätt åt vi banan- och jordgubbsglass. Som blev mer sorbet än glass pga att någon (undertecknad) hade i lite mkt jordgubbar i mixern. Men… även det ätbart! PLUS chokladpralinerna som jag fick av Carro. Hon vet vad jag blir uppriktigt lycklig över (= blommor och choklad).

Medan vi tittade lite på Humorgalan, Eftersvett & etikett och Youtube-klipp som framkallade asgarv övade jag på fiskbensflätor på Carro. Man leker frisör alldeles för sällan i vuxen ålder… Det är ju så himla roligt att skapa frisyrer! Somnade sent med ett leende på läpparna efter en fantastisk dag.

För tillfället laddar jag inför långpass, även det med personen ovan. 17 kilometer ska vi få ihop. Det blir spännande… Min kropp är inte riktigt vad den brukar för tillfället. Har den senaste veckan endast tränat två pass jämfört med vanligtvis i alla fall tio. Men det är okej. Lyssna på kroppen är viktigt, annars riskerar man att ha sönder den.


Överraskningsmiddag 

De här tre fina underbara bästa älsklingsmänniskorna överraskade mig ikväll: 

Jag hade middagsdejt inbokad på Vapiano med min lillasyster och anade verkligen ingenting. Plötsligt dyker pappa upp bredvid mig. Och sedan mamma. Mina helt fantastiska föräldrar. Never ever giving up on me, on us. Och de var såå fina i leenden (och nya tröjor). Älskar dem av hela mitt hjärta! Uppskattar dem så in i norden! Det är inte alla förunnat att ha föräldrar som finns där i vått och torrt, oavsett vad som händer. Jag är det, jag har två stöttepelare som hjälper mig med allt. Som kompletterar varandra sådär perfekt som handen passar i handsken.

IMG_0046-0.PNG

Det blev en födelsedagskväll med mycket skratt och kramar, mat och glass. Och presenter. Jag har redan fått en del saker och hade inte väntat mig något mer. Men i min familj älskar vi presenter så ikväll har min garderob uppdaterats med bland annat…

En paljettkjol!

”Du 30-årskrisar ju i korta kjolar!” var den där lillasysterns kommentar. Oh well. Väldigt mycket utanför min comfort zone – men det är där man ska vara emellanåt. Plus att halva nyårsoutfiten eventuellt är klar i och med detta?

TACK till er alla som förgyllt min födelsedag med omtanke genom Facebook-meddelanden, sms, telefonsamtal och kramar. Det har varit en typiskt härlig dag som kommer att etsa sig fast som speciell i minnet.


Jordgubbsremmar * 2

Vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska prova att göra ”godisremmar” på frukt och bär. Och ändå… har jag inte kommit mig för att prova. Inte förrän idag när jag såg att Jessica Clarén postade ett inlägg om hallonremmar. Tack för sparken i baken och inspirationen!
IMG_0038

Istället för hallon valde jag jordgubbar (200g) som jag mixade med torkade dadlar och banan (50g av vardera). Som smaksättning hade jag vaniljpulver och en nypa havssalt. I halva smeten blandade jag även i rå kakao. Smeten landade som ett tunt lager på en bakspappersklädd plåt och in i ugnen som stod på 50°. Jag hade plåten inne i ca 3 timmar vilket gjorde det till – i mitt tycke – perfekt sega remmar. (I min kombinerade micro & ugn går det väldigt ”snabbt” att torka saker som frukt och (uppenbarligen) fruktremmar. I en vanlig ugn krävs antagligen några fler timmar.)

IMG_0042

Mycket gott! En hel del banansmak. Ska väl inte säga att det inte påminner om bananchips – för det gör det. Men bananchips är ju gott, och så även detta. Yum-O! som jag brukar säga :).


Tjugonio bast!

Idag är den årliga tackdagen på Facebook. Jag vet att gissningsvis endast en eller ett par procent av mina Facebook-vänner skulle komma ihåg min födelsedag utan den där påminnelsen i högerspalten – men det gör ingenting. Jag blir varm i hjärtat av att folk tar sig tid att skriva en gratulationsrad. Sedan många år tillbaka svarar jag genom att spegla kommentaren, t.ex. ”Stort Grattis” får ”Stort Tack” och ”Grattiskram Rebecca” får ”Tackkram XX”. Spegelneuroner, medkänsla, empati och allt det där… Henrik Fexeus och kognitionsvetenskapstudier har uppenbarligen satt sina spår.

Födelsedag

Den här postade mamma på Instagram imorse. Jag tror att det är från min 3-årsdag hos mormor och morfar i Gävle. På den tiden alla barn hade lugg… Mycket lugg 😉

Jag pratade just med min mormor i telefon och vi konstaterade att det inte är så tokigt att bli äldre. Man lär sig och får uppleva en hel del under ett år. Och även om jag skämtsamt säger att jag 30-årskrisar så är jag väldigt glad över att ha mina 28 år i ryggen och äntra det tjugonionde.  Jag vet mer om mig själv och livet idag än jag någonsin gjort – och det är allt annat än fy skam.

Ikväll firar jag med världens bästa lillasyster. Som åker med jobbet till Shanghai i helgen! Bäst att passa på att rå om henne innan dess.


Det här med kunskap.

Egentligen har jag ingen utbildning att ”luta mig tillbaka på” (som man brukar säga). Må hända att jag har 1,5 års journalistikstudier, lite retorik, kostvetenskap och kognitionsvetenskap från universitet/högskola och en PT-utbildning i ryggen – men ingen ”riktig” utbildning som ger en titel med tyngd. Den där avsaknaden av kunskap på papper är något som ligger och gnager i bakhuvudet trots att det (märkligt nog) gått väldigt lätt att få jobb ändå sedan jag var 16 år. Mina första två jobb, som jag hade parallellt med gymnasiet (och efter), älskade jag. Och jag har på senare år förstått att de format mig väldigt mycket. Chokladbutiken, där jag både fick hoppa in i tillverkningen och hålla chokladprovningar, var mitt andra hem. Annelie, den viljestarka lite knepiga men ack så framgångsrika kvinnan, var det nog några som hade svårt att samarbeta med. För mig blev hon som en extramamma då vi umgicks nära och pratade mängder. Hon lärde mig enormt mycket. Framförallt så lärde hon mig att jag var värd en chans. Hon såg mig bakom den där sjuka fasaden vilket jag är enormt tacksam för. Såg mig, lyfte mig och min kunskap (ofta högt för alla i butiken) vilket jag behövde där och då. Man behöver bli sedd – inte dömd – när man mår dåligt. Kanske är det så att jag hade gått under utan henne?

De tre åren som redaktör/skribent på Upsala Nya Tidning var också oerhört viktiga. Där förstod jag att jag älskade att skriva och framförallt att träffa människor. Vi var tio personer som startade upp en ungdomsredaktion, Kaktuz, tillsammans med en anställd på UNT. ”För unga av unga” vill jag minnas att det stod som undertitel. Egentligen skulle man bytas ut efter ett år men jag och ytterligare en person blev kvar i tre… innan vi slutade gymnasiet och inte kunde fortsätta. Den andra personen, Hannes Nelander, slår jag vad om att ni har sett i TV-rutan. Han har synts flitigt i först TV4 och de senaste åren i Rapport. Fantastiskt duktig journalist! I alla fulla fall… De där tyngre reportagen hamnade alltid på mitt bord. Till exempel intervjun med en kille som sett sin bästa vän bli påkörd mitt i Uppsala i ett gatrace eller kvinnan som fightats med bulimi i tio år. Jag insåg att jag gick igång på det där med att lyssna, att ta del av människors historia.

Det blev, och är, lite som en grej att få människor att öppna sig. Vet inte hur många gånger jag har fått höra ”Jag förstår inte varför jag berättar det här för dig. Jag har inte sagt det till någon annan.”. Själv tror jag att man vågar öppna sig när man känner sig sedd, precis som jag gjorde av Annelie. Att lyckas framkalla den känslan hos andra människor får mig att må bra. Inte för att jag egentligen vet om det gör någon skillnad hos dem men jag hoppas och tror att alla blir lite starkare och tryggare för varje gång de blir sedda.

Först nu, dagen innan jag blir 29 år, börjar jag kunna formulera i huvudet vad det är jag faktiskt vill göra, vill jobba med. Antagligen för att det är först nu som jag börjar förstå vad det är jag faktiskt är bra på. Alla är bra på något, vanligtvis en hel del, men det kan ta lite tid att begripa det. Det kanske tar tills man är 30 eller 40 innan man ens har testat det där som man är bra på – och hur ska man då kunna komma på det tidigare? (Kategorin: Personer som sadlar om)

När jag gick PT-utbildningen visste jag att det inte var så jag skulle jobba, inte någon längre tid i alla fall. Personlig tränare… Personlig kan jag vara men ordet tränare skulle behöva bytas ut. Bollplank? Spegel? Stöd? Pelare? Jag lyckas inte – vill inte – stanna vid att enbart göra träningsupplägg, det finns så mycket mer att jobba med hos människor för att de ska må bra.

Bolaget

Bolaget2

Jag har nog även vetat om att jag inte enbart vill jobba med text, hur roligt det än är att skriva. Ovan är från ett av alla Bolaget-jobb jag medverkade under. Systembolagets tidning, den som tyvärr numera är nedlagd. Ett helt galet lärorikt roligt jobb som jag fick bara sådär. Men ändå… inte riktigt min grej. Jag är inte tillräckligt duktig på varken mat, smaker eller att skriva.

Ett flummigt inlägg senare… Återstår att se vad framtiden har att erbjuda. Man måste våga chansa för att vinna, eller hur?


Göteborgshelg med Tough Viking

Fredag lunch till söndag kväll har jag skrattat (mycket), ätit (gott), druckit (mest kaffe och bubbel) och njutit. Sammanfattningsvis: En himla härlig helg! Känner att jag behöver ta det från början så att jag får med alla toppenstopp vi gjort – so here we go!

Vi inledde med godlunch på Restaurang S i Solna i fredags. Jag hade aldrig hört talas om restaurangen innan men med tanke på att jag vet hur bra smak Johan och Maria har (och att de inte äter vad som helst) så var det med förväntan jag klev in… och ställde mig i kön. Man kan säga att det var fler än Cajderts som hade koll på att Restaurang S är bra. Jag åt en biff med rostad potatis, en god örtolja, sås och sallad samt pannacotta och chokladbollar (som smakade morotskaka?) och kaffe till efterrätt. Energipåfylld inför fem timmars bilfärd mot Göteborg!

Normalt sett tycker jag att åka bil längre sträckor är påfrestande. Jag brukar bäva inför tre-timmarsresor så denna som var ännu längre var jag lite nervös för. Men det gick förvånansvärt fort (trevligt sällskap!) och vi kom fram enligt plan strax före 18 på kvällen.

  

Efter ombyte så traskade vi iväg till en tapasrestaurang – El toro bravo – som Maria Googlat fram. En ren chansning som visade sig vara en fullträff. Helt galet god mat! Vi beställde in runt 15 tapastallrikar och varenda en fick toppbetyg. Går ni dit så missa för inget i världen den friterad halloumin inlindad i serranoskinka med honung, lammspetten med rosmarinsås och minichorizon.

Lördagens fokus var givetvis Tough Viking som Johan skulle tävla i tillsammans med hans kompis Robin. Vi laddade upp (Maria och jag stödladdade) med Clarion Posts frukost – bra betyg till den! – därefter gav vi oss av till Slottsskogen där samtliga 20 hinder höll på att färdigriggas. Jag skulle aldrig anmäla mig till en tävling av Tough Viking-stil frivilligt, det är jag alldeles för feg och rädd för. Men när man väl är på plats och det spelas musik, sprutar endorfiner och är fullt med tävlingsinriktade människor så går man minst sagt igång på stämningen. Hade det varit soligt & något varmare istället för duggregn & kyligt och någon hade kommit fram med träningskläder + gymnastikskor och erbjudit mig en plats hade jag antagligen tackat ja.

   
Johan och Robin var redo i första startledet och stack iväg fortare än blixten. Maria, jag och två kompisar till Maria stod och hejade och försökte fånga de två kämparna vid så många hinder som möjligt (lättare sagt än gjort eftersom man behövde kuta från det ena till det andra). Jag var makalöst imponerad när jag såg dem in action och när jag såg hur fruktansvärt kalla de var när de kom i mål (Johan fick nog inte upp värmen ordentligt förrän flera timmar senare). Inte så konstigt faktiskt, för det visade sig att de kom på plats 6 av 292 par med sin tid på 1:02:10. Hur starkt är inte det på en skala?

Klart jag och Maria behövde vara med på några bilder…

Vi firade prestationen med bubbel och senare hamburgare på Butcher’s Market. Gillar man hamburgare och är i Göteborg ska man dit. Punkt. Grymt goda burgare! Rekommenderar minst 200g… Johan och Maria körde på deras jalapeno-burgare och själv körde jag på veckans som hade pestodressing, mozzarella, tomat och pinjenötter (Yum-O!). När burgarna var slut gick vi och köpte godis och sedan kröp vi ned under täckena i hotellets dubbelsäng och tittade på Gladiatorerna.

Johan: Vill inte du ställa upp i Gladiatorerna?

Frågan var antagligen tagen helt ur luften. Jag har aldrig ens tänkt tanken. Mest för att jag är en halv fot hög och ganska liten generellt liksom för att jag inte direkt är den som pucklar på. Men när han ställde frågan så kom ändå tanken ”Det kanske hade varit lite spännande…?”. Att söka alltså, eftersom man då har ett mål att jobba för. Men gissningsvis 2018, det där med muskelmassa tar ju ett tag att bygga ;).

På söndagen satt vi en bra stund och åt frukost innan vi checkade ut och gav oss iväg mot Avenyn för strosande. Innan hemfärd åkte vi förbi en av Johans gamla kompisar med fru och 3-månaders son och blev bjudna på nybakat bröd och en alldeles perfekt kladdig kladdkaka. Makalöst trevligt och gott! Varför avsluta påfyllnadshelgen innan man lämnat Göteborg liksom ;)? Bilresan till Stockholm gick bra (tack Johan) och var as usual trevlig. Sista timmen lyssnade vi på gammal musik, allt från Disney-klassiker, Spice Girls och TLC till Backstreet Boys, Grease och East 17. Hur roligt på en skala? Vad mycket musik man glömmer bort under åren…

Jag landade hemma strax efter 20 och var då väldigt glad, varm i hjärtat och faktiskt ganska trött. Det behövdes en helg iväg för mig för att kunna slappna av. För första gången på evigheter har jag sovit gott flera nätter i rad och slappnat av. Tack vare Maria och Johans kloka ord och pepp kunde jag koppla bort alla stressande tankar och skippa att kliva in i hotellgymet. Fyra dagars helvila och energiöverskott i intag har gjort gott. Ibland behöver man ordentlig påfyllning av både vila, skratt, närhet och mat – och göra avsteg från den vardag man normalt sett lever i. Jag älskar att äta hälsosamt, låta bli att dricka alkohol, träna, promenera och cykla – det är så jag har valt att leva mitt liv. Men det innebär inte att jag inte kan ta en långhelg när jag njuter av både pizza, burgare, något friterat, efterrätter och ett par glas bubbel eller vin. I kombination med vila.

IMG_9922.JPG

Man är inte en slöfock, kroppen raserar inte, resultaten försvinner inte och man kommer inte att sluta vara en tränande hälsosam person bara för att man gör så ibland. Jag vet att många är rädda för att släppa på rutinerna men det är det som är livet. Livet är inte en homogen resa mot döden – livet är föränderligt och fullt av överraskningar. Om man inte tar tillfället i akt och fångar liksom njuter av dem så kommer man att missa upplevelser, skratt och minnen man vill dö med.