Urladdning.

För tillfället smids semesterplaner. I alla fall så diskuteras semesterdrömmar som förhoppningsvis går från just drömmar till verklighet. Carro och jag är sugna på att åka till ett varmt ställe där man kan springa, cykla, köra tabata-intervaller på stranden och bada/simma. Och sola såklart. Carro är lite bättre på det där med att bara ligga i en solstol men jag har tänkt att det nog är vid 29 års ålder som det lossnar. Så att även jag kan ”steka” och komma hem med lite mer färg än jag åkte…

Oh well. Vi passar på att lägga in lite cykelträning i schemat framöver. Varenda gång jag varit på spinning så tänker jag ”Det här är ju riktigt roligt och verkligen bra träning!” och sen dröjer det flera veckor (eller månader) innan jag gör det igen. Mest för att mina timmar på dygnet inte räcker till för den där viktiga återhämtningen om jag skulle träna mer. Tror jag? Gårdagens pass var en 55 minuter lång blöt resa som orsakade spagettiben av värsta sort. Att hoppa i dansjeansen och dansskorna för att riva av en BodyJam efteråt var uppriktigt plågsamt. Härligt givetvis men benen var definitivt på väg att säga upp sig. Märkligt nog känner jag ingenting idag. Ibland undrar jag om jag inbillat mig träningspass… Hur kan något vara så fruktansvärt jobbigt utan att lämna minsta spår efter sig?

PostCykel

Apropå mycket träning och återhämtning. På torsdag ska jag träffa en sån där genomfin människa, Matilda Modigh, som jag lärt känna genom sociala medier. Matilda är en häftig och stark person, smart och klok dessutom, som håller på med triathlon. Fascineras alltid över hur hårt och strukturerat hon tränar. Eftersom jag tycker att det vore häftigt att någon gång genomföra en Iron Man så ser jag fram emot att ta del av hennes träning på torsdag. Det är sporrande och inspirerande att höra om löppassen, cykelturerna och vändorna i simbassängen. Men först – ett stycke vilodag.

Stress och utmattning syns i hjärnan.

Det här klippet är från förra veckans nyhetsflöde i SVT. Jag uppmärksammade det genom Jessica Clarén som bloggade om ämnet.

I klippet intervjuas psykologen Agneta Sandström som forskar på utbrändhet och utmattningssyndrom. Jag tycker att det är ett väldigt intressant ämne. Läskigt och sorgligt att vi lever i en värld där det existerar i en så stor utsträckning, men än dock intressant. I sina studier har Agneta noterat mätbara förändringar i hjärnan hos kvinnor med utmattningssyndrom. Hon kallar förändringarna för hjärnskador och kring rehabilitering säger hon följande:

”Man kan ha väldigt svåra hjärnskador och ändå återhämta sig, om man ger hjärnan chansen att reparera sig. Så visst kan man bli bättre, men många har en lång resa framför sig och många upplever att de aldrig blir helt återställda.”

För många som drabbas av utmattningssyndrom gissar jag att det handlar om en kombination av ”överpresterande” både i jobbet, hemma och under fritiden. Det är nog sällan så att man är pedantisk prestationsprinsessa på jobbet och har ett hem i förfall. Och är man i träningsbranschen har man garanterat inte en kropp i förfall. Där handlar det ju också om att man ska äta bra mat för att få resultat av träningen och hålla sig i form (gärna även utvecklas). Förutom förändringar i arbetsmiljö för att kunna hantera arbete utan stort stresspåslag behöver man antagligen hjälp att sänka den stress man skapar själv. Vissa säger att de är beroende av socker, att de inte kan hantera socker. För andra är det snus, cigaretter eller alkohol. För några tror jag att prestation och bekräftelse har samma beroendeframkallande effekt. Har man inte verktyg för att hantera detta behöver man antagligen hjälp. Och allra helst innan man kraschar rakt in i väggen.

Jag får ibland frågan om jag märker av hjärnblödningen idag, nästan sex år senare. I ärlighetens namn så vet jag inte. Jag minns inte hur hjärnan fungerade innan. Jag vet inte hur den ”ska” fungera i 29 års ålder. Jag vet bara att hjärnskador påverkar. Att det tar längre tid än man tror att återhämta sig så att man fungerar. Det tar tid innan man upplever att man kan tänka klart, koncentrera sig och pressa sig. Hjärnan finns bara i ett exemplar och att den går inte att laga som ett brutet ben. Den är värd återhämtning i form av sömn och vila. Den är värd skärmfri tid och att få stänga av jobbet helt och hållet emellanåt. Jämfört med stenåldern, och bara hundra år sedan, så utsätts våra hjärnor idag för oerhört mycket mer information. Rimligt är då att vi verkligen får kvalitativ återhämtning, särskilt eftersom vi blir äldre idag.

Jag ångrar att jag inte haft modet att leva enligt mina drömmar.” är det som flest personer ångrar på dödsbädden. Ytterst få säger nog följande ”Jag ångrar att jag inte jobbade mer.” Värt att tänka på medan man har möjlighet att göra en förändring.

Halvmara, mat och vänner.

Den här veckan har varit mentalt tuff. Har fightats med den där så kallade prestationsprinsessan flera gånger om, bitit mig i tungan och hållit stenhårt i iPhone-tummen för att döva det där behovet av kontroll och att hjälpa till. Det känns som att jag stängt av en del av mig genom att stänga av jobbet när jag inte ska jobba. Skitläskigt. Vad gör man när man inte hela tiden är på hugget att besvara meddelanden och mail? Vad gör man när man är helt ledig? Och då menar jag även mentalt. Att slå igen datorn och lägga bort telefonen är ju en sak, men när man lyckats stänga av den där jobbhjärnan?

Återigen har jag haft en dag där jag är så oerhört tacksam över mina fina fina fina vänner. Som hjälper mig i det här, med det här, ur det här. Först en löprunda tillsammans med Carro, som ville springa en runda på 10km. Jag brukar alltid addera 3km hem till Carro (och ofta 3km tillbaka, om vi inte delar på oss i slutet av rundan) och tänkte att jag skulle lägga till en ytterligare bonus idag. Dels för att det var dags för långpass och dels för att jag känner mig i stark form just nu. Sliten mentalt men stark fysiskt. Siktet var inställt på mellan 18 och 21km. Det blev 21,4km i ett snittempo på 6:07 vilket jag är väldigt nöjd med. Med tanke på blåst, regn och att vissa hala leriga partier drog ned tempot så var det ett alldeles lagom tempo och dessutom hyfsat jämnt. Jag avslutade med känslan att 10km till hade varit en baggis, och den känslan gillar jag när jag sprungit två mil på långpass.

löpning

Jag hann precis duscha, klä på mig, snabbtorka håret och sminka mig i speedfart innan det var dags att möta upp Maria, Johan och Rebecca för att överraskningsfira sistnämnda som fyllt år med buffé på restaurangen GRILL. Tre timmar med fantastiskt god mat och helt underbart sällskap.

Grill

Är så tacksam över att ha fått lära känna dessa tre omtänksamma, varma, roliga, busiga, energifyllda, kloka och snälla människor. Från ingenstans så har de blivit tre personer jag inte vill vara utan. Vi skrattade så vi kiknade flera gånger om och jag längtar redan efter när jag får plocka hem dem på middag. Vilket visserligen är lite läskigt eftersom Johan är kock… men äsch. Hur fel kan det bli med plockmat? (För plockmat är redan spikat.)

Nu är det hög tid att sova. Helst många långa timmar.

Lördagslycka.

Natten som var kunde jag inte för mitt liv stänga av den där hjärnan. Jobbsaker snurrade ända fram till klockan 03 och sen, nån gång därefter, somnade jag uppenbarligen av ren utmattning… för att vakna i ottan och göra mig redo för en lördagsdubbel (BodyBalance och Sh’Bam) på SATS S:t Eriksbron. Den där rutinen är en av mina favoriter. Fånga lördagsmorgonen och fylla den med energi som sätter ribban för resten av helgen. För det är just vad lördagsdubbeln med Maria gör.

Precis som att god mat för en person inte behöver vara god mat för en annan kan återhämtning se olika ut. För mig är det återhämtning att vara närmare två timmar på SATS på lördagar eftersom jag fokuserar inåt, på andning, på rörlighet och avslutar med lek. För er som inte testat Sh’Bam så är det en dansklass som är mer just lek än prestation. Nog för att man får upp pulsen men för mig är det mer rörelse än just träning. Hade jag haft barn och hängt i lekparken istället så hade jag antagligen rört mig precis lika mycket i klätterställningar, gungor osv. Vilodagar eller återhämtningsdagar behöver inte vara lika med inaktivitet. Man får hitta sitt eget vinnande koncept helt enkelt.

Att jag har prioriterat ned rörlighetsträningen till förmån för annat märks fruktansvärt tydligt. En av mina favoritposer, Mermaid pose (eller om den heter Pigeon?), går bara att göra på ena sidan numera. Stelheten i höger höft och framsida lår är ytterst påtaglig. Och jag högst frustrerad. Avskyr att känna mig ojämn och begränsad i min kropp! Jag vill vara lika stark och rörlig på båda sidor. Punkt. Eftersom jag bara har mig själv att skylla är det väl inte något att gnälla över utan lika bra att rulla ut den där yogamattan och ta hand om höfterna.

Dans

Just som jag hängt tillbaka yogamattan på väggen och satt på mig skorna hörde jag ett glatt ”HEEEEJ!” bakifrån och någon som kom och gav mig en kram. Annica! Dagens bästa överraskning. Den luringen hade inte sagt ett pip om att hon tänkte joina. (Vilket iofs mest var trevligt. Överraskningar är härliga ibland.) Må hända att jag upprepar mig i var och varannat inlägg men… Det är så galet roligt med dansklasser! Vi har så galet roligt. Tror inte att jag hittat samma rörelseglädje någon annanstans i vuxenvärlden. Idag var det nog skrattrekord med två flamsiga (på ett positivt sätt!) instruktörer.

Efter en snabbdusch hemma cyklade jag till Odenplan och mötte upp Annica och Carro för lunch på Hard Rock Café. De där brudarna äter nämligen helst burgare och pommes eller dylikt. Inga salladstjejer överhuvudtaget (det är jag som står för den…). Lång god lunch med många kloka ord. Hur mycket jag än pratar i telefon med familj och nära vänner som är på avstånd så behöver man ibland någon som spänner blicken i en eller ger en varm kram. Jag behöver i alla fall det. Och de här två har på mindre än ett år visat sig vara såna fina personer som verkligen bryr sig. Tack tjejer!

Lunch!

Bild från Annica. En piffad Carro och en hoptryckt Rebecca.  Mat

Återhämtningen.

Du kan verkligen aldrig vara lagom. Det är alltid antingen eller, svart eller vitt.

Det där brukar jag få höra från människor som känner mig väl. Ska jag göra någonting så är det all in som gäller, annars kan det vara. Oavsett om det handlar om att lära sig göra rosetter (som treåring), inbakade flätor (som åttaåring), dansa Britney-koreografier (som tolvåring), bli bonusmamma (som 23-åring) eller forma en allsidigt tränad funktionell kropp (senaste sex åren). Senast ikväll, när jag var på SATS, fick jag frågan ”Var håller du dansklasser?” från en person som trodde att jag var instruktör. Vilket jag ju inte är… jag tycker bara om att lära mig koreografier (felfritt fortast möjligt).

Jag behöver inte längre vara bäst i allt jag ger mig in i, som under skolåren, men jag vill känna att jag har försökt och gjort mitt bästa. Vilket jag i och för sig sällan gör eftersom det konstant pågår en strävan framåt i min hjärna – men jag bryter i alla fall inte ihop om jag har ett stavfel i ett mail som jag hade gjort tidigare.

För det mesta är det här en drivkraft och min energi. Utan viljan att lära mig, utvecklas och bli bättre liksom vara en bra medmänniska som ställer upp så hade jag inte varit jag. Men i perioder så tappar jag bort mig själv i den där prestationsprinsessan. När man älskar andra människor och att få vara en del i andra människors liv samt utveckling är det lätt att faktiskt glömma bort sig själv. Jag säger ja till för mycket, för att det är roligt och för att jag vill ställa upp, och står och balanserar på återhämtningslinjen.

När man jobbar med någon form av coaching av andra människor så tror jag att man vinner mycket på att ha en egen ”coach”. En PT, en karriärcoach, livscoach, terapeut, psykolog… någon som man själv får bolla med och öppna upp sig för. Jag ser det som ett privilegium att få ta del av människors livshistorier, tankar, känslor, utmaningar och utveckling. Att människor öppnar upp sig för mig, litar på mig och påbörjar en resa tillsammans med mig är bland det häftigaste som finns! Men samtidigt som jag fylls med alla dessa historier och själar så behöver nog jag, och andra i min sits, tömma huvudet på tankar och känslor. Man kan bära på väldigt mycket men för att orka tror jag att man behöver få dela med sig, bli av med tunga stenar.

Mitt fokus den här helgen är återhämtning. Vila, framförallt mentalt genom att inte göra något jobbrelaterat alls. Försöka hitta lite mer av den där privata Rebecca med ögon som ler som jag någonstans på vägen har lyckats tappa bort så mycket av. Hon är värd mer uppmärksamhet, tid och kärlek.

Svartvit

Vänner.

Kärlek, omtänksamhet, värme, kramar… såna där saker som är livsnödvändiga för att må bra. Tänk att de tenderar att komma i extra stor dos när man behöver dem som mest. Den här veckan har verkligen varit fylld av överraskande telefonsamtal, kloka ord och varma kramar. Sådär så jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna dessa härliga människor i mitt liv.Kindness

Imorgon är det fredag och sedan väntar en oplanerad helg. Som jag hoppas fylla med mer av ovan, med solsken, med bokläsning, återhämtning och pyssel i köket. Det är ju faktiskt påsk snart… och då vore det väl trevligt med påskgodis?

OnsdagsDubbel.

Om jag vilade i tisdags så tränade jag ordentligt igår. Först styrketräning och sen en dansklass. Det är härligt när man märker att kroppen svarar på träningen och man grejar vikter man aldrig gjort tidigare. När det enda som begränsar en i t.ex. marklyft och frivändningar är underarmar som krampar av trötthet blir jag lite glad. De där underarmarna är verkligen min svaga länk. Och det är främst genetik. Mina föräldrar producerar helt enkelt inte särskilt stora barn, varken långa eller kraftiga.

Under danspasset igår landade jag tokigt i ett sidledshopp. På utsidan av foten så att jag snubblade till och föll. För någon sekund vågade jag inte känna efter hur det hade gått för det kändes som att det hade kunnat gå riktigt illa. Men foten gick att stödja på och jag fortsatte dansa, om än försiktigt. Idag känns foten liksom sträckt, som en lätt nackspärr, men är ändå helt okej.

Fick mig en tankeställare av det där fallet. Jag har aldrig slagit eller skadat mig, t.ex. brutit ett ben eller en arm, så att jag inte kan träna. Trots att vi dagligen utsätts för prövningar som kan gå fel så lyckas vi verkligen allt som oftast parera och värja oss från att göra oss illa. Det tål att sägas om och om igen: reflexer och explosivitet kan inte tränas nog!

hopp

Apropå hopp. Lovisa bloggade om ”Passen du minns för alltid” igår och postade bilden ovan. Hoppet vi gjorde för en vecka sen i Thailand innan vi gav oss ut på långpass i djungeln. Älskar den bilden! Älskar den där känslan av energi som gör att man kan studsa högt och känna sig flygande lätt. Och älskar att jag framöver kan plocka fram minnet av det där pannbenspasset när huvudet är på väg att ge upp. Fem kilometer, de sista av totalt 18, på ren vilja blev det. Vet inte hur många gånger jag var på väg att stanna och gå, och hur många gånger jag fortsatte sätta en fot framför den andra i löpsteg.

Vi klarar av så mycket mer än vi tror.

 

Systerhäng.

Det bästa med att ha en syster i samma stad är möjligheten att umgås över en fika, en promenad eller en middag. Sånt som vi aldrig riktigt har kunnat göra tidigare pga olika städer (och kanske att våra fyra år i åldersskillnad spelat in).

Mina kvällar är allt som oftast uppbokade med någon form av träning men igår var det vilodag och då passade jag på att möta upp min lillasyster för en kortare promenad och middagsmatlagning. Typiskt härligt!

Nudelsallad

Vi gjorde en thai-inspirerad middag med glasnudelsallad i toppendressing med bl.a. sesamolja, ingefära, chili och lime som toppades med frästa tofutärningar. Så himla gott! Varför har jag inte fastnat för tofu tidigare?

Den här sortens kvällar är verkligen värdefulla för den där balansen.

Borta fantastiskt bra. Hemma absolut bäst!

Hur börjar man berättelsen om paradiset? Är det med de vackra orkidéerna i alla dess färger? Om den klarblå himlen utan minsta moln? Om en illröd sol som går ned i horisonten och lämnar geckoödlornas ljud i mörkret? Om den solmogna mangon som smälter i munnen? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att Thailandsresan har varit fantastisk. Jag har nog fortfarande inte riktigt landat i hur härlig förra veckan i Khao Lak var. Vi maxade verkligen dagarna med tidiga morgnar och sena kvällar. Löpträning, strandträning och yoga i olika miljöer. Solstolshäng i många timmar och nästan ännu fler timmar i saltvattensvågor. Och kanske allra bäst – fantastiskt trevliga människor.

Collage1 Collage2

När vi landade 06.45 i lördags morse hade jag sovit två timmar efter att ha varit vaken över ett dygn. Borde ha varit vimmelkantig av trötthet med det vackra vinterlandskapet som mötte oss gjorde att jag kvicknade till. Och att komma hem… det är bland den bästa känslan som finns. Älskar verkligen min ljusa lägenhet som ger både lugn och energi. Packade upp resväskan, duschade av mig flygplatssvetten och packade träningsväskan. En timme efter jag kommit hem stod jag på yogamattan på SATS och gav mig själv värdefull rörelse efter att ha suttit stilla i många långa timmar.

Det går snabbt att komma in i rutiner när man kommit hem. Den här hemkomsten känns dock lite annorlunda. Jag har insett att det behövs lite mer ”ligga-i-solstol-och-göra-ingenting” i mitt liv. Inte bara behövs utan att jag faktiskt vill ha lite mer av det. En stor insikt hos en person som allt som oftast är speedad inuti. I helgen tog jag det därför ovanligt lugnt och utövade soffhäng och TV-zappande. Allt för att ladda inför vecka 13 som verkar bjuda på strålande vårväder.

A och M

Veckan inleddes som vanligt med måndagsparty på SATS Stadshagen. Inte bara med Annica utan även med Maria denna gång. Two of my favourites, plus att Carro anslöt och Marias man Johan. Kan vara så att jag är mitt lyckligaste jag om måndagskvällar.

dans

Våriga dansskor till dansjeansen – kan det bli bättre?

Det närmar sig avfärd!

Om ett dygn kommer jag att sitta på flygplanet som ska ta oss till Thailand. Eller… inte precis Thailand, det är nämligen två mellanlandningar, men första etappen i alla fall. Trots att det är en av de mer exotiska resor jag har framför mig så har jag noll koll. Jag har knappt tänkt till vad gäller packning och vad som kan tänkas behövas. Fick häromdagen veta när jag ska infinna mig på Arlanda men i övrigt… Ingen aning alls. Men det löser sig nog. Jag ska ju bara transportera mig till Thailand liksom. Hur svårt kan det va?

Något som däremot är fruktansvärt svårt idag är att böja på benen. Har sån överjävlig träningsvärk i benen och kroppen ser fram emot morgondagens vilodag efter hårt slit. Den här veckan har jag nämligen maxat hänget med mina ”gruppträningskompisar”, om man nu kan kalla dem så? De är ju faktiskt mina vänner, det är bara det att vi lärt känna varandra genom gruppträningen och oftast ses i salen. Måste nog säga att jag har världens bästa kombo av träningskompisar. Både gymråttor, löpfrälsta och gruppträningsälskare. Och jag som helst vill göra allt har alltid någon att träna med. Må hända att jag inte blir varken superstark, supersnabb eller får en definierad kropp. Men jag är väldigt nöjd med att ha roligt varje gång jag befinner mig i träningskläder och märka att jag blir både starkare, snabbare och mer uthållig. Var sak har sin tid och det kommer säkert en tid när jag vill fokusera på maxreps eller milen under 45. Bara inte just precis nu.

Trippel

Eftersom nästa vecka spenderas på varmare breddgrader har jag passat på att producera lite extra svett tillsammans med Maria, Carro och Annica. Kommer att längta ihjäl mig efter att få dansa och särskilt efter nyss nämnda härliga människor. Igår blev det trippelpass på kvällen. Visserligen inte särskilt långa men jag fick in 1) styrka 2) dans 3) konditionsträning vilket satte sina spår. Under dagens lunchträning hade jag mjölksyra redan under uppvärmningen. Men trots det lyckades kroppen leverera bra. Det handlar verkligen enbart om att lyssna inåt och på signalerna. Trycka på när det går – backa när det behövs återhämtning.

Solsken

Resväskan ligger packad på golvet bredvid soffan, solglasögon och bikini är framplockade för att hoppa ned i handbagaget, solen skiner in genom fönstret och kaffekoppen står bredvid. (Dessutom är sängen renbäddad och kylskåpet städat vilket jag kommer att tacka mig själv för när jag kommer hem nästa lördag.) Livet är verkligen allt bra fint just idag!